Oktober 2000
Det var i oktober vi skickade iväg vår ansökan till "prusseluskorna" här i kommunen för att komma igång med vår andra hemutredning.
Januari 2001
I Januari kom två socialsekreterare från Familjerätten på hembesök för att informera oss om hur utredningen går till denna gången. Den ena var helt ny i yrket och den andra var omanställd efter att ha arbetat med annat under några år. Vi satt vid köksbordet och Simon var ovanligt busig denna morgon och drog den enas uppmärksamhet till sig under stor del av besöket. Det var en trevlig stund och de verkade väldigt jordnära och vänliga! Kändes jättebra!
Februari 2001
I mitten av februari gjores de sk "djupintervjuerna" med oss var för sig. Vardera intervju tog ca 1,5 timme. Även detta gick bra och vi var inte nervösa denna gång utan vi kände oss avslappnade och kunde därför vara oss själva.
Mars 2001
Denna månad fick vi hem en kopia av hemutredningen för justering. De hade gjort ett jättefint arbete och det var bara en detalj som behövde ändras. Vi fick också denna månad chockbesked från adoptionscentrum om att Sydkorea tvingats höja kostnaderna för den administrativa delen i landet. Vilket plötsligt innebär att vi inte längre har möjlighet att adoptera därifrån, utan måste nu tänka om. Vi funderar och pratar och ber till Gud om saken. Vi vet att vi kommer att få "rätt" barn till vår familj, men är inte riktigt säkra på i vilket land hon eller han finns just nu!
April 2001
Hemutredningen har nu blivit klar och därmed redo att skickas till socialnämnden och den 17/4 ska nämnden granska utredningen och där förhoppningsvis godkänna vår adoptionsansökan. Gör de det, får vi det efterlängtade "Medgivandet", vilket är ett måste för att kunna ansöka om adoption i något annat land. När vi får medgivandet kan vi skicka vidare vår hemutredning och medgivande till Adoptionscentrum för att sen äntligen komma igång på allvar!!
Nu har det hänt! Alltså den 26/4 kom medgivandet som ett brev på posten och vi kan skicka in vår ansökan till Adoptionscentrum, vilket vi också nu har gjort! Nu börjar det hända saker och vi känner att vi nu är närmare lillasyster eller lillebror än nånsin!
Vi har också nu bestämt oss vart vi vill åka denna gången...Det blir SYDAFRIKA...om Gud vill det också förståss! Med tanke på den Afrikaerfarenhet vi har känns det otroligt roligt och som en stor förmån om vi fick hämta vårt barn och Simons syskon i Sydafrika! Vi vet också att den biologiska mamman har rätt att utse vilka adoptivföräldrar hon vill ska ta hand om sitt barn.
Vi väntar nu besked från AC ( Adoptionscentrum ) att de fått vår ansökan och att de skickar oss vidare instruktioner om fortsättningen. Vad vi vet är att när alla våra dokument är klara, översättningar, dopinyg, personbevis, personligt brev samt ett fotoalbum om vår familj mm mm då är det dags att skicka ner "akten" till Sydafrika. Därifrån är det sedan 3-6 månaders väntan innan vi är hemma igen som två-barnsfamilj! Men som sagt innan vi kan börja den nedräkningen har det nog gått ett par månader till. Under tiden passar vi på att titta på hemsidor från andra som gått före till Sydafrika.
Maj 2001
Vi ringde till AC ca 1,5 vecka efter det att vi skickat vår ansökan. De hade då precis läst igenom vår hemutredning och skulle skicka oss en blankett som bekräftar att ansökan nått fram samt skulle vi ta kontakt med dem per telefon därefter. Men vi förekom dom på den punkten och de kunde nu slopa det brevet och istället skicka oss PM 1! Vi kommer att få flera PM allteftersom proceduren går framåt. Det är liksom stegvis information i händelseförloppet kan man säga. Så nästa PM kommer förmodligen att bifogas med en faktura på första inbetalningen, då vi ju nu beslutat oss för Sydafrika! Nu känns det skönt att äntligen få göra något mer "konktret" i väntan. Det konkreta gör ju att vi närmar oss vårt barn alltmer!
Vi har nu fått PM 1 och 2 samt fått betala in den första av tre fakturor. Vi har således fått lite mer ingående information om att adoptera från Sydafrika. Dessutom har vi nu skrivit under och skickat ett adotionsavtal med AC. Vi fick även veta att ett par personer som arbetar i Sydafrika kommer att vara på Sverige och Holland-besök från den 10/6 och tre veckor framöver, därför kan inga nya akter skickas ner förrän i början eller mitten av Juli.
För vår del är det lugnt eftersom vi inte fått våra anvisningar än och därmed ej börjat med översättningen som kan ta några veckor. Känns på sätt och vis bra att vi inte behöver stressa med pappershanteringen i nuläget.
Oops, nu har vi fått PM 3 också och därmed skickat utredningen för översättning! Vi har också fått ett nytt meddelande från AC som berättar att de inte är sämre än att de kan ändra sig! De kommer iallafall att sända färdiga akter till Sydafrika så fort de kompletta handlingarna kommer till AC!! Jippie! Nu tar det ca två veckor innan översättningen är klar!! Men sen bär det iväg med en hel massa handlingar till AC!
Så denna sista dag i Maj månad fick vi redan tillbaka de översatta handlingarna! Fakturan är betald och imorgon postar vi alla dokument till AC i Sundbyberg!! En mycket händelserik och välsignad Maj 2001!
Juni 2001
Under denna första vecka i Juni har vi alltså fått iväg papprena till AC samt idag betalat in faktura nr 2 och vår akt är nu skickad till SYDAFRIKA!!!!!! Vi är på väg...Lilla gumman eller gubben snart kommer vi och hämtar dej!!! Det är alltså nu nedräkningen börjar på väntetiden 3-5 månader!!
Juli 2001
Det är väldigt tyst från adoptionscentrum denna månad. Vi har nu hunnit ha vår akt i Sydafrika ca 6 veckor. Annelie har under dessa veckor sommarjobbat två veckor på BB medan pappa Stanley och Simon varit hemma och haft semester. Sen har vi haft och har sommargäster som löser av varandra...jättetrevligt! Det hjälper oss att vara här och nu och inte "bara vänta", fast när lampan släcks för natten och det är stilla och tyst....då kommer tankarna igen och längtan efter lillasyster eller lillebror gör sig enormt påmind...var är hon/han, vem är du vår lilla skatt, hur mår du och dina biologiska föräldrar, är det någon som valt oss som föräldrar till dej än? Vi lääängtar efter dej, älskade lilla barn!
Augusti 2001
Så tyst, så tyst!!! Hela Augusti har nu passerat utan att vi hört någonting om vårt barn! Vi har haft att göra ändå i sommar .......men .......ett barnbesked........!!! Suck! Men trots all väntan, vet vi att dagen kommer någon gång..även om man faktiskt kan tvivla ibland...! Fast det förstås, vi har nu hört att det kan bli ca 6 månaders väntetid och vi har faktiskt bara väntat i snart 2 månader...Det är nog bara att bita ihop och göra dagarna värdefulla här hemma iallafall, sen har vi ju vår underbara Simon som verkligen förgyller vår tillvaro dagarna i ända!
Han har börjat bygga meningar nu, och vissa stunder är han som en liten papegoja! Otroligt roligt att få följa hans utveckling på alla dessa sätt, nu kan vi snart få reda på vad han tänker....oopss...det kanske inte blir så lätt ...bäst man skärper sig som mamma...hmm!
September 2001
Läget är oförändrat sedan Augusti, vi vet forfarande inte mer än då. Fast nu börjar vi ställa in oss på ev barnbesked först i December och det verkar som att Abba House, (Barnhemmet i SA) har jul och nyårsuppehåll när det gäller adoptionsärenden, så kanske det inte blir någon resa förrän tidigast i Januari. Men vi vet ju inte, vad som helst kan fortfarande hända och man hoppas och hoppas och hoppar högt när telefonen ringer....!! Vi har fått en del uträttat här hemma under tiden och det är ju inte helt fel. Bl a har Annelies pappa kommit och grävt och lagt nya avloppsrör till den tidigare obrukbara gästtoaletten. Så nu kan vi hysa ännu fler gäster på samma gång! Bra va?! Sen skrapar vi färg på husväggarna, sätter upp lister i köket, planerar inför badrumsrenorvering och en hel del annat. Får se vad som kan tänkas ske i Oktober!
Oktober 2001
Det har alltså denna månaden gått ett år sedan vi lämnade in ansökan om syskonadoption till kommunen/familjerätten. Nu är hösten här på riktigt med sina sköna färger och löven som faller till marken med vindpustarna. Nu börjar snart lövkrattning och höstarbetet i trädgården! Känns ändå avlägset att tänka sig en snöfylld vinter??? Våran bebis som vi väntar på och längtar allt mer efter börjar synas här och var i huset....alltså man går och fantiserar över hur det blir att ha två små kottar springade här. Senast idag la sig pappa Stanley till rätta på soffan och sa -Snart får jag ligga så här igen och så visade han hur han liksom hade vår lilla sovande(!) bebis på sin mage!!! Ja, tänk att det faktiskt kan bli så snart!! På riktigt!! Men än har vi förståss inte hört något!!
November 2001
JAAA, det är sant!! Telefonen ringde igår, måndagen den 12 november 2001. Det var Kajsa på AC som ringde! -Sitter Du ner nu då? var en av frågorna i inledningen av samtalet? Ja, nu sitter jag, svarade jag. Ni har fått en flicka! Hon heter Otsile och föddes den 17/7-01.............. !! Ni kommer troligtvis att få åka ner innan jul!
Vad som hände inom mej, går inte att återberätta, den bara måste upplevas. Vad som sen hände resten av dagen vet jag inte...Hur var det? Hade Simon fått mat , förresten var är han? Hmm, vad höll jag på med? Skulle jag äta eller hade jag hämtat posten?? Alltså förvirringens timma var ett faktum!...Stanley, jag måste ju ringa Stanley! Vi firade ju Fars dag för honom igår och idag, dagen efter har han två barn att dela fadershjärtat med!!
Jag ringde, men inget svar, jag ringde igen och igen och...han svarar inte!!! Giv mig styrka! Äntligen efter en halvtimma, hade han slagit på sin mobiltelefon och såg på meddelandet..."10 missade samtal!, samtliga var från "hemmet"! Han började ana något...det han anade blev således bekräftat och jag kunde äntligen berätta om vår lilla nya dotter!! Han blev glad ! Såklart! och stum?? jo,då även det! Vad gör vi nu??
Nu gäller det att hålla alla bollar i luften samtidigt, avboka det som måste avbokas, förbereda de som ska med på resan, ringa fam.rätten, resebyrån, husvakt, migrationsverket m fl.
Hur ska man kunna sova inatt? Undrar just om det är någon annan som klarat av det?? Vet inte! Oj, vilken dag!
Idag som nu är Tisdag 13 November, väntar jag på telefonsamtal från Kajsa på AC för att få bekräftat när vi ska boka resa! Ser med spänning fram mot denna dagen! Vi väntar ju också på mer utförlig rapport om vår lilla Otsile och på kort!!!
Kl 09.40 ringde Kajsa från AC igen och undrade om vi kan ta oss ner till Sydafrika nu på måndag den 19/11????
Jag svalde en gång och tog ett djupt andetag och sa att det kan vi!! Hoppades nu bara att resebyrån skulle tycka lika som vi! Jag ringde och bokade resan!! Helt problemfritt! Det fanns platser både dit och hem, precis enligt Kajsas förslag på resedagar!!! Tack gode Gud att Du håller Din vakande hand över oss!!
Vi åker snaaart!!
Torsdagen den 15/11 kom äntligen några bilder på vår flicka! Så efterlängtad och så go!
Nu håller vi på att packa för fullt denna Fredagmorgon! Sen måste vi se till att uträtta alla ärenden som är kvar! En hel del även om listan blivit betydligt mindre sen i måndags! Nu go vänner åker vi snart! På måndag alltså 19/11, och vi kommer hem igen den 1/12 och tänker ha en härlig julmånad med Adina i familjen! Simon verkar se fram mot att få åka "flyplan i lutten"! Vi berättar mer när vi kommer hem igen!
RESAN VI ALDRiG GLÖMMER
19 November 2001
Ojojoj, idag är det dags att lämna Skåne och Sverige för två veckor! Undrar just om vi verkligen har packat allt som måste med? Visst var väl passen giltiga fortfarande? Jodå, allt verkar vara i ordning. Vi äter vår frukost i faktiskt lugn och ro. Simon har nog känt på sig hela veckan att saker och ting inte står helt rätt till, iallafall verkar det som att mamma och pappa är aningen konstiga i sätt och humör?! Det har bla visat sig i att han inte äter lika bra och mycket som bara för en och en halv vecka sedan. Han har varit väldigt "ynklig", och vill gärna gärna vara nära någon av oss hela tiden! Såklart han känner på sig när det händer en massa nya saker hela dagarna, en massa ärenden än hit och en dit, man köper bebiskläder och en spjälsäng och pratar om en lillasyster som man bara får se på kort....
Kl. 15.00 kom mormor till oss i sin lilla bil. Hon hade med sig en liten(!) resväska och ett ännu mindre handbagage!!
Hon är ju såklart resvan efter alla hundra resor till Litauen, det behövs väl bara ett ombyte, en tandborste och så lite barnkläder att skänka till barnhemmet. Så packade vi in oss i vår blå Volvo och började den spännande och så enormt efterlängtade resan till vår dotter. På halva vägen till Malmö, sa Simon - Kicka! (= Jag vill kissa!) Det var bara att stanna bilen på första bästa parkeringsplats och låta honom kissa.
Bilens fläktrem hade sedan några dagar tillbaka börjat väsnas, bilen hade ibland inte velat starta....så denna resa från vårt hem till Malmö satt Stanley och kallsvettades hela resan! Det var inte meningen att vi skulle tagit den bilen idag, men i sista minuten var det en enda möjligheten....
Väl i Malmö såg vi min bror Lars där vi skulle ta upp honom eftersom han sedan skulle ta hand om bilen åt oss tills vi kom hem igen. Vi kom fram till stationen varifrån vi sedan skulle färdas vidare med tåg till Kastrup. Vi kramade Lars hej då och sprang mot biljettautomaten,,,vi hade vara ca 7 min på oss innan tåget skulle komma. Det blev lite krångel med automaten och samtidigt kom Lars tillbaka springade....han fick inte igång Volvon!!!!!!!
Det blåste och var en kall novemberdag denna dag så jag önskade honom verkligen ingen promenad tillbaka till sin lägenhet precis. Medan Stanley försökte ordna biljetter sprang jag tillbaka med Lars ut till bilen. Efter ett försök att starta bilen som inte gav ifrån sig något "liv"som helst, puttade jag igång bilen och den startade...Lars vinkade ut genom dörren och kunde köra den till säkrare plats...jag pustade ut, och sprang tillbaka till de andra...
Biljetterna fanns i Stanleys hand och vi kunde nu gå på tåget mot Kastrup! NU är vi på väg!! Väl på Kastrup ca 18.30 kunde vi checka in utan problem. Vi gick och tittade i Taxfreebutikerna och hade det allmänt trevligt. Simon fick inviga sin paraplyvagn som genast blev en favorit! Så var det äntligen dags att gå på Air France-planet!
Simon spändes fast liksom vi andra och plötsligt hade vi lättat från marken och var "uppe i lutten" som Simon säger. Vi fick en god middag och hann precis låta den sjunka undan tills det var dags att mellanlanda i Paris. Vårt flyg var en aning försenat dit så vi hade inte så mycket tid över på den flygplatsen som vi trodde. Detta innebar dessutom att vi inte kunde möta faster Cissi som skulle komma från Arlanda och åka med oss resten av resan från Paris.
Vi hade fått ett meddelande av flygpersonalen innan vi lämnade Kastrup om var vi skulle möta Cissi. Vad som inte framkom då, var att hennes flyg var försenat, hon hade dessutom måst byta till ett SAS- plan i sista stund för att överhuvudtaget komma med vårt plan! Vi hittade således ingen Cissi i Paris, så vi tog kontakt med "informationen" där vi fick veta att hon aldrig checkat in...vilket innebär att hon kanske inte ens är på väg, eller så kommer hon att få övernatta på hotell i Paris till nästa flyg om ett dygn!!!! - Hjälp!! Vad gör vi nu? Jag kände att jag fick en klump i halsen. Tänk om Cissi inte kommer till Sydafrika förrän på onsdag, det är ju samma dag som vi ska få Adina. Hon ska ju vara med oss nu! Hon ska ju också vara med på allt som vi är med på! Jag skrev ett tafatt meddelande och lämnade i en obemannad inchekningsdisk som jag blivit hänvisad till!
Vi var nu tvugna att gå på planet, fast att det kändes så fel att inte Cissi var med! - Tänk, sa mormor, om Cissi bara kom gående i gången nu, så lutade hon sig ut i gången och tittade mot de som fortfarande kom på planet.....och vad ser hon....om inte just precis CISSI!!!! Jag blev alldeles utom mig av lättnad och glädje och började vinka åt henne. Hon såg mig och allt släppte, både för henne och oss, tårarna rann och vi kunde nu andas ut och se fram emot en Tv-tittarnatt, eller varför inte Tv-spelsnatt. Själv försökte jag förståss få så mycket sömn som möjligt efter den goda maten! Simon somnade ganska tidigt och sov ca 5 timmar i sträck, plus 1,5 timme till före landning.
Tisdagen 20 November
Nu har det blivit en nya dag och vi har landat i Johannesburg i Sydafrika. Allt har gått bra under resan! Vi fick också all vår packning utan problem och sedan var det bara att vänta på att någon skulle hämta oss. Så kom hon; Nola från Doll´s House, vårt gusethouse i Pretoria. Hon var iklädd en behagligt rosa dräkt och såg lite dockaktigt söt ut själv. Hon pratade och berättade under färden till Pretoria om det vi passerade på väge. Vägarna ja, de var flerfiliga och det var en massa trafik...i Afrika!! Hmm, nog visste jag att det var betydligt mer civiliserat här än i Tchad, men dessa enorma kontraster var jag nog inte riktigt beredd på ändå!
Johannesburg är en stor stad med ca 14 miljoner invånare. Dessutom med en ständig tillströmning av flyktingar från andra länder i Afrika. Detta har gjort att det inte finns arbete för alla, och för att överleva tvingas många in på kriminalitetens väg. Det i sin tur har gjort att många människor har flyttat ut från Johannesburg och det en gång så trivsamma centrum är borta. Man rekommenderas inte att åka in för att "uppleva" Johannesburg.
Pretoria är en betydligt mindre stad med "bara" ett par miljoner invånare. En mycket trevlig och vacker stad tycker jag. När man kommer in i ett samhälle och i en stad så här som vi som är här för att uppleva något så enormt och stort som att få barn, är det lätt att inte se den verklighet som ändå finns här. Jag menar det som återstår av arbetet att göra svarta och vita jämställda och att få till en ömsesidig respekt, det som är deras vardag de som lever här, som är födda och uppvuxna här. Den höga brottsligheten här blir man påmind om när helikoptrarna är ute om kvällarna för att leta rånare eller andra brottslingar. Eller när man hör att det förekommer grova brott mot barn i tro att det ska göra den aidssjuke frisk??!!
Det är så lätt att själv hamna i en skyddad värld på sitt gusethouse och stänga in sig och sin familj för att njuta av den nya lilla familjemedlemmen. Det är naturligtvis inte konstigt att det blir så, vi ska ju trots allt bara vara här ett par veckor, vi är här för att välkomna lillasyster. Likväl slås man av sin enorma okunskap om landets histora och nutid. Jag känner mig enormt tacksam över att få ta Sydafrika till mitt hjärta. Det kommer ju från och med nu att förevigt vara en del av vår familj!
Väl framme på vårt vackra Guesthouse med en alldeles ny liten pool i trädgården känns det alltmer verkligt att vi är här nu! Vi fick denna dagen att installera oss, packa upp väskorna, äta både lunch och middag och ta emot ett besök av Marita Ferreira som förberedde oss väldigt ingående på morgondagens stund! Kl. 11.00 ska vi nämligen få hämta vår dotter!!!!
Det har varit en bra och härlig första dag i Pretoria! Vi har verkligen "bara varit här" idag!
Onsdag 21 November
Vi kunde faktiskt sova inatt alla tre! Vi åt vår frukost och njöt av den! Så var vi nyduschade och fräscha och tog vår lilla packade handväska, Simon i sin paraplyvagn samt en tom(!) barnvagn med oss, sen gick vi sju minuter i elva mot Abba House som bara låg ett par kvarter från oss! Vi kom dit och filmade lite och tog några kort innan vi gick in. Abba House har flyttat barnhemsverksamheten till ett annat område i stan, men den administrtiva verksamheten sköts nu härifrån. Marita och Rickie tog emot oss och vi samtalade en stund innan det var dags att öppna dörrarna! Simon hade med sig lite leksaker, han fick även papper och kritor av personalen där. Han gick mot dörren för att öppna den och för att möta Adina! In kommer Kate, från Adinas barnhem med vår dotter i famnen!!!!! Adinas afrikanska namn är Otsile men är på barnhemmet kallad för Tsakane. Adina är ett släktnamn från Stanleys sida och verkar bara vara ämnat för vår dotter nu!
Stanley tog emot henne i sin famn och det var kärlek vid första ögonkastet!! Hon är såååå fin, så gooo och så liiiten!
Simon och jag satt oss bredvid Stanley och vi klappade henne och tog hennes små händer. Simon verkade godkänna henne på en gång! Även om han en stund senare verkade tycka att hon var lite överreklammerad så han återgick till sina leksaker på golvet istället, medan jag passade på att ta min dotter i famnen och borra ner ansiktet i hennes så mjuka hår!!
Det går inte att återberätta allt som sker inom en ett sådant här ögonblick. All längtan som varit, alla tankar om vem hon är, hur hon mår, hennes bakgrund.....allt verkar bara försvina i en dimma för nu är hon här, hos mej, hos oss och det är hos oss hon nu hör hemma! Ja, det är sant att jag håller ett barn i min famn....
.